Jag har en känsla av att jag inte får ge upp, jag måste gå ut här, bara för att visa att jag klarar det. Jag vet att jag har ett hemskt år framför mig, och ibland är jag redan på väg att ge upp. Men jag måste orka, jag måste stå ut. Jag hatar avskyr mitt liv just nu. Jag vill bara sova bort hela tonåren och vakna upp och vara vuxen, så kan jag börja leva då istället. Men tyvärr går det ju inte till så. Det är en lång väg dit, och man måste kämpa för att få det man vill ha. Jag måste sluta tvivla på mig själv, jag har gjort det alldeles för länge nu.
Jag håller alla mina känslor inom mig hela tiden, jag berättar inte för någon hur jag känner eller hur allt ligger till. Det skulle inte gå. Ingen skulle förstå, för varje problem leder till nästa, och det har hållt på för länge så allt är alldeles för komplicerat att förstå. Istället tar jag avstånd med flit, vill inte att någon ska få komma mig alltför nära. För jag skulle inte klara av att förlora en till, bara en till av dom som står mig närmast. Jag har blivit lurad för många gånger, blivit sviken och lämnad kvar. Jag skulle inte klara av att bli behandlad så igen. Jag skulle knäckas totalt, och riktigt ordentligt den gången. Jag skulle aldrig orka stå upp på egna ben igen. Jag har nästan varit där, det har gått en tid sedan dess nu. Jag var helt förstörd, jag behövde någon som fanns där för mig och stöttade mig. Jag hade vänner, dom försökte men tröttnade. Det finns ingen som orkar hålla ut och hålla fast i mig så länge som jag skulle behöva. Jag faller alltid tillbaka i den cirkeln igen. För inte så länge sedan var jag nere på botten igen. Den här gången var det jag själv som drog mig upp. Jag tvingade mig att se framåt. Jag måste fortsätta kämpa, även fast det är obeskrivligt svårt att klara det. Det är det enda hoppet jag har och som finns att leva för just nu. 

Försök inte förstå någonting av texten. Det är bara för min egen skull..

Försök inte ens.